Gula, bruna och gulbruna löv täckte marken när jag steg av bussen på stationen som vi bestämt. Solen sken starkt och jag kisade för att kunna uppfatta omgivningen. Det var något som störde. Med en snabb handrörelse fick jag håret ur ansiktet. Fri sikt.
Jag kunde känna hur nervositeten tumlade runt i min mage.
Folkvimlet omkring mig orsakade kaos vid väskutdelningen. Jag tog emot väskan från den gråhårige busschauffören som log. Jag log glatt tillbaka, tackade och slängde trunken över axeln.
Det var precis då jag kände det vibratorn på min mobil. Mobilen som jag varit väldigt noga med att stoppa ner i den vänstra byxfickan, som jag egentligen alltid gör, men idag kändes det extra viktigt. Under hela bussresan hade jag med minuters mellanrum kollat klockan och min inkorg. Jag kunde ju ha fått ett meddelande som jag inte känt, eller ett samtal jag inte hört.
Kvickt skyndade jag mig runt bussen, där jag gömde mig. Sedan svarade jag under tiden som nervositeten lämnade min mage och runnit ner i mina nu allt försvaga ben.
Hej det är Robin, sa jag, helt olik min vanliga röst, den här rösten var ljusare, mer ansträngd och alldeles för entusiastisk.
Hej! Var är du? Jag ser dig inte, sa du. Jag kunde höra förväntan i din röst.
Det tog mig nästan en hel minut att samla tillräckligt med mod för att möta världen på andra sidan bussen, och framför allt att lämna mitt trygga bo. Men jag gjorde det, inte hade jag kommit så här långt för att ge upp allt sammans. Jag var så nervös att jag var överraskad att mina ben inte lämnat min kropp för att springa ett maraton för sig självt. Men jag gjorde det.
När jag såg dig började mitt hjärta slå dubbla slag och mina händer blev så svettiga att man kunnat tro jag torkat dem i en regnskog.
Plötsligt stod jag där, framför dig. Busstorget blev öde, jag hörde bara hälsningsfraserna och de glada skriken på avstånd.
Vad hade jag egentligen varit så nervös för? Man möter nya människor varje dag, vare sig det är i skolan eller i någon kö på någon affär. Varför är första mötet så viktigt? När allt kommer omkring handlar det väl bara om att våga ta första steget. Vad har jag att förlora? Inget. Vad väntar jag på? Är min feghet ett resultat av det svenska sättet att vara? Det är nu det gäller. Det är min tur nu. Alldeles precis nu.
Jag log, du log.