Blogg: Robin Paulonen

Krönika: Jag reser gärna lätt med ett ton

Dörrarna slog igen. Jag stirrade.
Tåget lämnade stationen och trots att jag bara haft en ryggsäck med mig kände jag mig ett ton tyngre.

Jag satt bara där och kände mig tom.

Tåget var på väg bort ifrån en plats jag mer än gärna stannat kvar på. Min blick fästes på tvillingparet som reflekterades på den svarta spegel fönstret nu blivit.

Hur kunde jag känna ingenting?

Kvinnorna på andra sidan mittgången hade en hektisk diskussion angående glass. Jag lyssnade en stund men tappade sedan intresset när den äldre kvinnan plockade upp sin mobil för att ringa en väninna för att fråga vilken affär som kunna tänka sig ha öppet en sen söndagskväll.

Mina tankar vandrade iväg till den nya mystiska, samt rätt oväntade, känslan som börjat växa inom mig; Tacksamhet.

Men vad har jag att vara tacksam över? Lämnade inte jag just mitt livs stora kärlek? Vem vet när vi ses igen?! Vad är egentligen meningen med att inte vara med de som förgyller dagarna?

Jag grubblade och fann mig själv att försiktig stryka över anteckningsblocket som jag krampaktigt höll fast. Glass-diskussionen hade förlorat sina hetsiska drag och fokuserades nu mer på varför man inte bör äta glass. Jag roades av allvaret i deras konversation.

Visst är jag naiv tänkte jag och log mot en flicka som underhöll sig med att springa genom tåget, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Emellertid kan jag inte vara den enda som tänker såhär. Svaret kom smygande och jag började tyst för mig själv räkna upp saker att vara tacksam över:

Min familj, mina vänner och Harry Potter, dessa var ju självklarheter. Min säng, för vad skulle jag göra utan den?

Tillgång till mat och allt vatten jag kan tänka mig.

Mina skor, underskatta aldrig värdet utav ett par skor - en läxa min mamma lärt mig.

Naturligtvis mitt förhållande. Jag får stundvis dela mitt liv med någon jag älskar mer än solen efter den värsta av vintrar!

Samt det stundande bytet från tåg till buss, kanske en konstig sak att vara tacksam över men jag tycker ju om att åka buss, så då kan jag vara tacksam över det med. 

 

Vartefter var ny sak jag rabblade upp lättade mitt humör! Det var precis som om jag upptäckt ett nytt botemedel för en allvarlig sjukdom.

 

När tåget saktade in på stationen och jag drog på mig de dubbla på vantarna hörde jag kvinnorna jubla av glädje, det visade sig att stationens cafeteria var öppen. Jag var gladdes med dem, tacksam över att en så liten sak som en glass kan betyda så mycket.

Publicerat