Sällskapslivet ombord består till största del av kortspel och filmtittande. Vid 18-tiden varje kväll samlas vi i tv-rummet för att antingen kolla på film eller spela något spel. Den senaste tiden, när nu det kolossala utbudet av osedda kvalitetsfilmer börjar tryta, har det blivit ett antal omgångar av plump. Ett kortspel vars syfte turligt nog inte är att luras (att jag är för ärlig har jag fått höra mer än en gång) men inte har jag lyckas vinna någon runda för det. Ne, fy tusan vilken tur jag måste få i kärlek när jag kommer hem, om jag kommer hem någon gång, för ur kortens värld verkar jag ha blivit utsparkad. Måste tillägga att jag tidigare ansett mig vara lite av en korthaj, men säger jag det nu så skrattar dem nog åt mig här ombord.
I natt kommer vi fram till Zhuhai, Kina. Och enligt den senaste informationen så kommer jag inte att sitta på planet från Hongkong på torsdag som det tidigare var tänkt, utan får istället snällt följa med båten på dess fortsatta färd. Att det ska vara så svårt att få komma hem?! Nu har det snart gått en månad över tiden och jag har för länge sedan (kanske redan när jag valde att bli sjöman?) gett upp hoppet om att mitt liv där hemma fortfarande väntar på mig. Hur många kommer ens ihåg hur jag ser ut?
Aja, nu ska jag slicka mina sår efter ännu en jobbig förlust i TP för att sedan gå upp på bryggan och göra mina fyra timmar där. För det är vad vi gör. Tar bakslagen, lägger dem i byrålådan, höjer blicken och sätter sikte på de nya målen. Gör det vi ska idag, för vem vet, kanske bjuder morgondagen på något alldeles, alldeles, underbart.