Jag befinner mig fortfarande kvar ombord och är nu inne på min 12 arbetsvecka. Måste bara förtydliga att vi stackars styrmän alltså inte har ledigt någon dag under tiden ombord, och heller inte någon vila som sträcker sig längre än åtta timmar i följd (mjölkar lite medkänsla). Enligt befraktaren ska vi in till Nakhodkas oljehamn och lasta gasolja på torsdag, tills dess ligger vi på ankarplatsen och guppar i takt med de små isflaken från nordpolen, lagom uttråkade och kalla.
Och lika säkert som långa köer på Willys en fredagseftermiddag kommer jag den uppkommande helgen att få lämna Ryssland med samma färdmedel som jag anlände, båt. Hur kunde jag tro att de skulle släppa i land mig här och låta mig ta ett plan hem till Sverige? Proceduren för att skaffa ett visum är visst en så besvärlig historia så att den absolut inte kan ordnas på de tio dagarna Babushka skulle vara tvungen att slita sig från sin rödbetssoppa för att få mig ur landet. Jag har genomgått olika faser, av känslomässig karaktär, de senaste dagarna. Där personerna i min närhet fått uppleva mig som allt ifrån hysteriskt fruntimmer till en ynklig liten räka. Efter några dagar och telefonsamtal insåg jag dock snabbt att det inte var lönt, som en obetydlig fröken från Sverige, försöka få ryssarna att ändra på sina regler som redan någon gång under Sovjetunionens glansdagar huggits in i sten. Ja, att ens försöka kändes nästan lite som att hugga i sten. Tog stopp direkt men jag blev fruktansvärt matt och frustrerad ändå.
Varför är det så att de flesta länder med stränga visum-regler är länder som ingen frivilligt skulle stanna i ändå? Tänk att behöva stanna i Ryssland. Huvaligen! Eller i Kina där min avlösare blev fast tre veckor förra gången. Tacka vet jag USA och Sydamerika för där kan man lösa det mesta. Hakuna matata liksom!
Även om risken finns att jag får stanna ombord väldigt mycket längre än tänkt, och jag borde vara deppig, mår jag bättre än på länge. Jag tror att det beror på att november, december och januari (värsta månaderna på året) är till ända och vårens förspel så smått drar igång. Jag har fått tillbaka lite energi och dammat av den hittills orörda spanska-boken för lite givande brygglektyr till ankarvakterna. Även min favorit drog har kommit tillbaka i bilden träningen som de senaste månaderna lyst med sin frånvaro (konstigt att jag mått dåligt?) har nu kickat igång endorfinerna i kroppen. Efter att ha ignorerat spegeln ända sedan oktober och levt efter den inbillningen att min kropp visst behöver >2700 kcal i vila för att befinna sig i balans, har jag nu insett mitt misstag. Tjejen som tittar tillbaka på mig i spegeln är mer lik en uppblåsbar Barbara än den tjejen jag tyckte om i höstas. Längtar fruktansvärt mycket till mitt gym hemma, men tills jag kommer dit får jag försöka släpa ner arslet de tre trapporna till fartygets gymnasium och kämpa på.
Föresten är det ny besättning ombord. Alla svenskar har mönstrat av och fartyget är nu invaderat av asiater och jag kan bara säga: Det var bättre förr. Nu sa jag det, meningen jag absolut hatar men som väl ändå stämmer in på den rådande situationen ombord. Från att ha haft svenska handelsflottans två bästa kockar står nu en mindre erfaren filippinare och friterar livet ur alla fina råvaror. Antingen serveras det strimlad biff eller strimlad kyckling, och då ska ni inte tro att benen får gå till spillo. Nej, här tar vi reda på och återanvända allt!
Igår tog eleverna tag i taktpinnen (sleven) och bakade hundra kanelbullar. Hoppas kocken tog det som en hint för sedan han kom ombord har det inte bakats en enda gång vare sig matbröd eller go fika. Vi kan ju hoppas på att uttrycket monkey see, monkey do tillämpas i detta fall.
Alla i den nya besättningen är iaf snälla, men det återstår att se hur långt det räcker vid uppkommande lastning.
Skepp ohoj på er kamrater!