Ni vet, de där tillfällena då man på nära håll får beskåda de stora skillnaderna mellan oss människor på jorden. Stunderna när någon annans agerande är så obegripligt att man inte kan göra mer än att skratta åt det. Sådana skratt, vare sig dom är av uppgivenhet, lättnad eller bara för att man finner det inträffade så fruktansvärt komiskt, får tiden att flyta förbi ett uns fortare, om ens, dock lite roligare.
Nästan vid varje frukost, som för övrigt är min favoritmåltid på hela dagen (mest pga. min jakt på det perfekta livet som flitigt utannonseras av mamman i Kellogs-reklamen, hon som med ett stort leende serverar sin familj frukost i det perfekta huset med massa solsken i rutan), får jag höra om ett sådant tillfälle med olikheter. Och med så många beresta och erfarna människor (mest karlar) som finns i min närhet tror jag mig vara säker på att de berättelserna jag hittills hört, bara är ett skrap från ytan på en oändlig historia som gått i vandring sedan urminnes tider. Vilket i sin tur genast för in mina tankar på The Never Ending Story som, i mitt tycke, är den bästa barnfilmen genom tiderna. Attans, vad snygg indianen på hästen är! Mycken smak växer bort under årens gång (jag har till exempel hört att smaklökarna byts ut vart sjätte år) men killar med långt hår tycker jag fortfarande är fortfarande hett som stål. Rakat kan vara snyggt på riktiga styggingar (bad ass) men i de fallen är tatueringar en nödvändighet om utseendet ska slå huvudet på spiken.
Det senaste skrattet som bubblade över mina läppar, och som grundar sig i våra kulturella skillnader, handlar om de olika sätten att bereda mat. Jag gillar för övrigt att laga mat och experimenterar gärna hej vilt i köket, men den senaste soppan a la fartygets mässman (om han nu var den skyldige) var lite väl magstark för mig. Det hela utspelade sig nere i våran tvättstuga som över en natt förvandlats till en fisktork!
The story: När vår nyvakne svarvare gick ner, för att i vanlig ordning hämta sin overall innan arbetsdagens början, möttes han av en inte allt för vanlig odör. Golvet i torkrummet var nämligen fullt av uppsprätta fiskkadaver som osade ifrån sig en lätt obehaglig stank. Den stackars svarvaren var nog glad att han inte hunnit äta sin frukost än. Och då menar jag INTE att han ville smaka på den fisk han så olyckligt fann bland sin tvätt den morgonen.
Då kan man fråga sig hur i all sin dag tänkte någon där? Att torka mat i en tvättstuga känns inte särskilt optimalt, eller vidare hygieniskt för den delen, när det finns en byssa (kök) med två ugnar. Jag tyckte att det var lite komiskt så därför skrattade jag. Svarvaren skrattade nog av tacksamhet och lättnad över att han slipper komma tillbaka till denna cirkus. Han mönstrar av för sista gången, i Korea, när vi kommer dit om ca tre veckor. Då får jag också komma hem. Semester!
Ps. Kaptenen gick två timmar för mig i natt så nu är jag pigg och kry igen! När de andra ombord rynkar på näsan och anklagar mig för att vara lite inställsam som fick honom att erbjuda sig, påpekar jag bara att avundsjuka är missprydande. Vill man vara fin, och är smart, behöver man faktiskt inte lida pin för det. Min böld under ögat (som garanterat kommer av den senaste tidens konstanta glo på radarapparaten) börjar nu återhämta sig efter nattens 6-timmars sköna sömn. Tack.
Jag måste passa på att hälsa extra gott till mina superfina kusiner som fyller år nu i början av Januari. GRATTIS från mig.