När jag blir trött ser jag saker som inte finns. Nu när vi har dubbel vakt hela piratvattnet, och jag slutar jobba kl 22:00 för att sedan börja kl 02:00 igen, infinner sig lätt den tröttheten. Jag är konstruerad så att min sömn helst inte ska delas upp under dygnet eller ens förläggas till de ljusa timmarna. Därför är jag nu konstant irriterad, illamående och erkänner patetiskt nog att jag tycker fruktansvärt synd om mig själv. Det äldre gardet säger att jag ska sluta gnälla, göra som skepparen säger och se glad ut. Funderar igen på varför jag valt detta yrke. Jag som ogillar att ta order (som inte stämmer överens med mitt tycke) och helst vill göra grejer på mitt eget bra-iga sätt. Min familj vet vad jag pratar om. Stackarna har fått stått ut med (hjälpt till att skapa?) den bitchiga och bongstyriga lill-bossen Michaela många gånger under årens lopp. Men säger kapten att jag ska styra upp på land så lyssnar jag till lagen och gör det. Lite dåligt exempel för just det skulle vara tillräckligt galet för att jag skulle vara på! Lite för nyfiken på dumheter är min svaghet.
Åter till ämnet. Jag och överstyrman trodde att vi såg i syne under gårdagkvällens bryggvakt. Vi pratade precis om att man ibland tycker sig se ljus i mörkret, fast inga andra båtar finns i närheten, när han plötsligt pekade bort åt styrbord och sa: Och där ser det precis ut om en upplyst kustremsa. Var på jag sa att det tyckte jag med. Efter några sekunders tänkande kom vi fram till samma sak, att om nu båda såg ljusremsan så kan den ju inte vara i syne. Eller? Efter att ha kollat extra noga på radarn/sjökortet (och fått bekräftat att närmaste kusten åt det hållet tillhörde Antarktis) gick vi med fundersamma ögon ut till matroserna på bryggvingarna. Jo, dom såg också ljusremsan. Och den närmade sig allt snabbare! Det blev nästintill obehagligt att stå där ut och bara invänta ljuset. Var det den Indiska Oceanens stora sjömoster vi såg? Eller kanske den levande sandbanken som kommit för att sätta oss på grund? När vi sedan blev uppslukade av ljuset förblev fartygets däck mörka, men hela havet inpå lös upp av vad som måste ha varit plankton. Även kallat mareld. (Jag som inte är uppvuxen på västkusten trodde först att det var något fartyg som dumpat radioaktivt avfall framför oss.) En helt otrolig syn måste jag bara tillägga. Och att hela himlen var skvätt av stjärnor gjorde inte synen värre. Igår var nog den första dagen med en gnutta ljusglimt på länge. Hoppas på fler sådana framöver.
Gott nytt år förresten./