Jag har alltid trott att mina fellow sailors överdrivit i sin ovilja om att få en resa till Suez och Egypten, tänkt att så illa kan det ändå inte vara (dock knappt vågat erkänna att jag varit där på semester). Men efter den senaste veckans röra kan jag ärligt hålla med dem som sig frågar hur i hela friden någon kan vilja åka till detta land frivilligt. Vad är det då som fått över mig på deras sida, jag som i vanliga fall alltid står som en halvlam beskyddare för de svaga? Jo, egyptierna jag träffat här är det verkligen inte synd om. Dom är oförskämda och gapiga. Två egenskaper som jag inte värderar högt. I det här inlägget åker alla egyptier över en kant (ville egentligen skriva araber men några ombord sa att det kunde tolkas som rasistiskt, och jag har aldrig varit mycket för det där med rasism). Hoppas ingen tycker att jag låter hemsk för jag är ganska snäll. Ni skulle bara hört tongångarna ombord de senaste dagarna.
Det första jag måste berätta av mig handlar om Moses och hans bazaar som till slut lyckades ta sig ombord i hopp om att lura på oss sina attrapper till souvenirer. Moses, som för övrigt talade svenska, hade varit gift med Barbro, detta tills han något för tidigt tappat sitt hår och i samma veva då även sin brud. Det sitter i håret som min vän Linda alltid har sagt. Nu till saken, Moses kollega var redo att bjuda 100 USD för mig. Hallå? Förolämpning 2010! Nog måste väl en ungkatt som jag var värd mer än så? När jag sedan fick reda på att en egyptier i genomsnitt inte tjänar mer 150 USD i månaden blev jag lite mindre upprörd. Stackars Moses fick ändå inte göra någon affär med mig på sin Bazaar. Ingen shopping för mig den här gången (kvalitet är a-o för mig).
Sedan, efter att ha haft kontakt med den så kallade hamnkontrollen här i Suez, och fått oklara besked som lett till ankring ett flertal gånger, kan jag minst sagt säga att det är oorganiserat här nere. Som jungfru, och då perfektionistisk ordning och reda löning på fredag-människa, kan ni förstå att det skapar viss olust från mig sida. Och när beskedet om kajplats väl kom visade det sig att vi hade 20 cm för högt fribord (fick max vara 10 m från däcket till ytan) och därför behövde lasta 5000 ton vatten i två av lasttankarna. Detta vatten kunde sedan hamnen tänka sig att ta emot för en ringa summa av 1 USD/ton. Någon hade kommit på ett sätt att tjäna pengar. Moses?
Lastningen flöt ändå på smärtfritt må jag säga, förutom att det inte kunde levereras så mycket last som var tänkt men sånt händer överallt. Dock hade vi tre personer från land boendes ombord under den två dagar långa lastningen. Både kocken och skepparen önskade nog att fallet varit annorlunda. Tvål, handukar, mat och cigaretter är bara något av det som verkar ha "försvunnit". Kan egyptier vara oärliga? Mmja, jag tror det. Och så oförskämda när de inte blir behandlade på det (enligt dem) bästa sättet. Tål att tilläggas att dom galer som tokar på radion också.
Tjatter, tjatter och åter tjatter. Mitt tålamod och stora acceptans har sedan länge försvunnit. Huvudvärken har malt bakom pannbenet ända sedan julafton och matlusten gömt sig i garderoben lika länge. Vi åker imorgon och ingen kan vara gladare än jag. Jag knäpper händerna och skänker ett öga (utan att för den skull kräva en tand) i hopp om att vi slipper komma tillbaka hit igen.
Ps. Ett hajbett hade enligt mig varit ett betydligt lindrigare sätt att upptäcka Egyptens sanna jag på.