Enligt bibeln rantade egyptierna runt i öknen under 40 år (!) ledda av Moses, den lilla vasspojken, och vad bra ledde det till? Jag måste i alla fall erkänna att det kan ge förklaring till en hel del om varför folket här nere är som folket här nere är. Jag menar, kan aldrig vara bra med solsting, vätskebrist, sönderspruckna läppar (bara det skulle ge mig en oneway-ticket till hispan) och att skåda död sand så långt ett örnöga räcker kan aldrig vara nyttigt. Nu kanske någon vill avbryta och påpeka att det var för något större gott de gjorde denna ökenfärd, men det tycks mig bara vara som ett tunt lager smink på en dödskalle (det senaste favorituttrycket av ingen mindre än Carsten Jensen) och gör varken till eller från. Håll med om att det är ett fruktansvärt trist och fult landskap att välja sin vandring i? Ta istället höga kusten, eller en vacker väg utmed stilla havet i Kalifornien. Ge mig lite skönhet och jag kan promenera hur långt som helst (40 år t.o.m.?).
Åter till Moses. Nu har vi ankrat utanför Suez i väntan på att få lossa lasten till en annan tankbåt. I bästa fall blir det action imorgon, annars är jag rädd för att julaftonen blir lidande. Fast det blir den ändå, vi ska nämligen gå till kaj och lasta nafta direkt efter att vi är klara med lossning och tankrengöring. Lasten ska till Korea så det blir en returresa.
Men Moses var det ja. Under kvällens vakt ropade en arab upp mig på radion och presenterade sig som Moses -your American friend far far away! Han ville få tillstånd att komma ombord och sälja massa äkta varor såhär i helgtider. Det fick han inte men hälsade oss ändå en God Jul. Han gav mig visserligen världens skrattattack där uppe på bryggan men efter ett tag, när jag lugnat ner mig, började jag fundera på om araber ens firar jul. Ne, kom jag bestämt fram till. Dom äter ju inte skinka.