Perspektiv tack!

Från att för några veckor sedan befunnit oss nere vid ekvatorn börjar vi nu komma allt närmare kalla breddgrader och Suez. Utsidan bjuder på ynka +23 grader, men det är fortfarande en het sol som bränner bra på oss tappra solisar ombord –jag ingår såklart i den gruppen (efter att har vuxit upp med några soldyrkande mammor vore det konstigare om jag inte gjorde det).
I Singapore kom min älskling, herr Cola Light, ombord, så i lördags när slabben (fartygets kiosk med ringa öppettider) öppnade inhandlade jag genast en platta av denna delikata dryck.
Senare samma dag stod jag och eleven uppe på bryggan och blickade ut över havet –jag med en Cola i handen. ”Jag har redan druckit tre stycken idag” suckade jag pinsamt medveten om mitt grova habegär. Eleven svarade att han faktiskt börjat undra om bruken var fastlimmad vid min handflata, men påpekade som tröst att det inte är några kalorier i lighten. Varpå jag genast, lite dystert, lade till att det är massa kemikalier istället. Michaela, du jobbar på en kemikalieklassad tankbåt. Tror du verkligen att det spelar någon större roll om du får i dig lite kemikalier genom maten? Perspektiv tack!
Stundtals har jag faktiskt övervägt att sluta äta giftigt mat, lyssna på kvällstidningarna och bestämt mig för att tro på allt farligt som står där. Varje gång slår tanken tillbaka, lika hårt som tryckvågen från terrorbomben i Stockholm (ja, what´s up with that liksom? Och här går jag och oroar mig för terrorpirater, så har ni lika mycke skit hemma. Galen värld!) och jag kommer till insikt. Nog finns det minst hundratusen saker som är farligare än kemikalier i maten. Ta bara leva till exempel, man kan ju dö. I fortsättningen ska jag försöka att sätta varje motgång jag upplever (om nu känslan av att avguda viss läsk kan klassas som motgång vet jag inte men iaf) i perspektiv till något annat. Borde bli lättare så. Äsch då, nu ska jag knäcka ännu en light (i brist på starkare grejer) och njuta av den soliga dagen!
Lev väl!