Idag är det söndag, datumet verkar vara den 12 december och efter att jag tittat till mina favoritbloggar inser jag att jag inte bara missat första och andra advent utan kommer även att gå miste om luciafirandet!! Inte för att det gör mig så vansinnigt mycket, jag är ingen julfanatiker, däremot visar det att jag tappat tidsbegreppet totalt. Med andra ord är det ett rätt skönt liv jag lever för tillfället och det kommer jag att göra i 4 dagar till innan vi flyger hem.
I morse, när vi kom till Kata Beach, såg vi en ovanligt stor båt ligga ute i bukten.
Titta, det är ju ett lastfarttyg!! sade jag till K, utan att riktigt förstå vad den gjorde så nära stranden. Nyfiken som jag är, sprang jag ifrån både man och paraply och nedför de fyra trappstegen som förvandlar gatan till en sandstrand.
En militärbåt, rättade K mig och traskade ner strax bakom mig (förresten så började han dagen med att spräcka sina shorts. Oj vad jag fick mig ett gott skratt när jag insåg var det ljudliga braket kom ifrån!!).
Medan jag småhoppade nedför trappstegen fumlade jag efter kameran jag hade i min handväska, skeppet var oerhört stort, och kanske skulle jag få till en bra bild.
Där jag stod med båda fötterna nedsjunkna i den regnvåta sanden kände jag att något var fel. Exakt vad det var, kunde jag inte sätta fingret på, kanske var det stämningen som den stora folkhopen utstrålade. Total blind för det som hände runtomkring mig funderade jag varför alla stod stilla istället för att ägna sig åt de vanliga strandaktiviteterna. Att det låg en stor segelbåt på land framför min näsa registrerade jag inte ens förrän Dr K påpekade det högt.
Och där ligger det en till!! sade han. Och en till!! Och titta där, en till!!!.
Jag vände på huvudet och den enda tanken som slog mig när jag började räkna master var ojj så dumt!!
Och titta på katamaranen där, den sjunker ju!! ropade han och pekade mot havet, åt hållet där jag först sett militärskeppet.
Som i någon slags trance började jag gå efter stranden. Båt efter båt passerade jag, och jag, som aldrig någonsin sett något liknande, kände hur jag trots värmen började frysa. Huden knottrade sig, och folkhopens underliga tystnad smittade av sig även på mig. En del av turisterna gick omkring och fotograferade oredan, en och en annan grät. Kungliga Flottans Segelbåt slogs för sitt segelbåtsliv bland de höga vågorna, vinden rev och slet i den från alla håll och jag var övertygad om att även den skulle ge upp.
Att jag skulle mötas av denna syn hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Att se räddningsarbetarna, militären, journalisterna i sin jakt efter en ansvarigs kommentar och båtar stora som bussarna jag kör ligga där, framför näsan på mig var så overkligt. Speciellt med tanke på att vi bara halvtimmen innan ätit frukost i lugn och ro, utan att veta ett dugg om vad som utspelade sig på stranden. Enligt Patong News (och om jag minns rätt, läste bara lite snabbt) så handlar det om ett tiotal båtar från hela världen som legat förtöjda, alla deltagare i tävlingen Phuket Royal Regatta som körs här för 24:e året i rad. Eller något sånt.
Jag har hunnit hämta mig från händelsen nu, en hel dag har gått sen promenaden på Kata. Det kanske inte låter märkligt alls när jag beskriver det hela jag antar att man måste få se det med sina egna ögon för att förstå men för en simpel turist som jag som inte varit med om så mycket känns det enormt.
Jag fick en hel del bra bilder, förresten, ska pyssla med dem ett tag innan jag somnar.
God natt!!!