Under gårdagens besök hos en bloggande väninna hamnade vi i en ganska så intressant diskussion om vad som utmärker en god vän. Att sådana inte växer på träd var vi redan tidigare rörande överens om, och nu när vi båda drabbats av en efterlängtad medvind kunde vi lägga till ytterligare en, kanske inte alltför smickrande egenskap hos den gruppen:
En vän är en sådan som inte gratulerar en när det går bra för en! sade jag lite fundersamt. För på något sätt verkar det som att okända har en förmåga att lättare glädjas åt dina framgångar än de som står dig nära.
Exakt var denna halvdystra konstaterande dök upp ifrån men så fort jag uttalat orden kände jag att de på något vis var sanna. För visst är det så att det ofta är den svidande avundsjukan som lyser igenom de första tvivlande lyckoönskningarna. Den som skvallrar om att det är betydligt enklare att vara en förstående vän vid motgångar än vid medgångar.
Som när en kollega skrapade sig en plats i den där TV-soffan, ni vet. Stor var den lättnadens suck som andades ut i rummet när lyckans hjul "bara" stannade på hundratusen kronor. För inte var det väl rätt att just den mannen skulle ha fått sig en storvinst när alla andra, inklusive jag, hade behövt den så mycket bättre?
Jante-lagen är söndertjatad. Avskaffad dessutom, sägs det, och det ska vi nog vara väldigt tacksamma över. Med alla pappersark med den heliga texten sönderrivna, kan det omöjligt finnas kvar något som nästan med en juridisk kraft binder fast oss vid den svenska avundsjukan och självömkan?
Suck suck. Om det vore så enkelt.
Men tillbaka till det jag började inlägget med: äkta vänner.
Klart du måste ställa upp för din kompis nu när hon har det svårt!! svarar min sambo när jag ställer min fråga. Det är det som utmärker en riktig vän. Och trots att du upplever att hon inte alltid funnits där för just dig så ger den motsatta rollen dig ett stort antal vuxenpoäng.
Personligen känner jag mig bara kluven. Vuxenpoäng intresserar mig inte. Inte när priset består att utsätta sig för en repris av en repris som man sedan tidigare vet sig börja må dåligt av. Kanske bevisar mitt resonemang att jag inte är någon riktig vän; eller möjligen bevisar det för dem som tänkt ett steg längre att kraften till att ta de rätta besluten måste komma inifrån ens själv och inte från någon annanstans. För kan man inte lyssna på sig själv, hur lyckas man då ta till sig andras mer eller mindre goda råd?
Det handlar så mycket om att ge och ta. Att ge ska man dessutom göra rätt mycket av har jag hört. Tagandet är det visst inte så noga med, trots att den biten ofta är bra mycket roligare.
Påminner mig om senaste gången jag besökte en inredningsaffär i min gamla hemstad. Framme vid kassorna fann jag roterande ställningar med gulliga kylskåpsmagneter och små tavlor med kloka och tacksamma texter på. Där blev jag stående ett bra tag och när jag till sist tömde min korg på det rullande svarta bandet insåg jag att jag inte handlat en pryl åt mig själv utan bara saker att glädja andra med.
Är detta ett tecken på att jag börjar bli gammal!!! utbrast jag till den förvånade kassörskan.
Snabbt analyserade jämnåriga vi situationen och då ingen av oss egentligen ville veta av det alternativet enades vi om att vi helt enkelt tyckte om att handla söta saker till de vi uppskattade. Svårare behöver det väl inte vara ... .
Kärleken till djur tillhör en helt annan kategori. Där handlar människans roll om att ge, ge och ge. Det ska ges klappar och det ska ges godis och kex och aldrig någonsin kan man ge dem för mycket mat!!!
Skämtsamt brukar jag säga att det enda min hund och katt producerar är skit och kärlek. I rätt så skrämmande mängder dessutom. Och nu när det är dags att leta fram en svart bajspåse igen så jag säger bara ses imorgon innan jag stänger igen min överhettade dator :) .